Efter många år som lärare valde jag att återvända till universitetet för att läsa masterprogrammet Lärande, Kommunikation och IT vid Göteborgs universitet. Beslutet handlade inte om att byta yrkesbana utan om att fördjupa förståelsen för frågor som jag redan arbetade med i praktiken.
Digitaliseringens påverkan på skolan hade länge varit ett av mina stora intressen. Samtidigt märkte jag att många diskussioner ofta blev förenklade. Teknik framställdes ibland som lösningen på skolans problem och ibland som orsaken till dem. Jag ville förstå frågorna på ett djupare plan.
Studierna gav möjlighet att möta forskning om lärande, kommunikation, digitala medier och utbildning. Det blev också ett tillfälle att ta ett steg tillbaka från vardagen och reflektera över sådant som annars lätt hamnar i skymundan när undervisningen pågår för fullt.
En av de saker jag uppskattade mest var mötet mellan teori och praktik. Många av de frågor som diskuterades i litteraturen hade tydliga kopplingar till situationer jag själv upplevt i skolan. Samtidigt utmanades flera av mina egna föreställningar när jag fick ta del av forskning och perspektiv från andra områden.
Att studera parallellt med arbete ställde krav på planering och disciplin. Kvällar och helger fylldes ofta av litteratur, seminarier och skrivande. Det var stundtals krävande men också mycket stimulerande.
Masterutbildningen gav inte färdiga svar på skolans utmaningar. Däremot gav den verktyg för att ställa bättre frågor. Jag tror att det är en av de viktigaste sakerna högre utbildning kan bidra med.
Sedan examen har jag haft stor nytta av kunskaperna i mitt arbete. Framför allt har utbildningen stärkt min förmåga att koppla samman forskning och praktik. Det gäller både i undervisningen och i olika utvecklingsprojekt som jag deltagit i.
För mig blev studierna ett exempel på något som jag försöker förmedla till mina elever: lärande tar inte slut när man lämnar skolan. Nyfikenhet och viljan att utvecklas kan följa med genom hela livet.