Jakten på en forskare

2010.04.20. Det var dagen då jag gick förbi Rektorns väggkalender och såg “en till en” inbokat för nästa morgon. Som den datornörd jag är hade jag en nervpirrande aning vad det mötet skulle kunna handla om.

 2010.08.28 är ett annat datum som är viktigt för den här berättelsen. Det  var en lördag. När jag halv tolv på kvällen kollade min jobbmejl fick jag se mejlet från min smålyriska kollega: “På måndag kommer datorerna! Hur gör vi? Jag är nog där vid sju.” En dator till var och en av våra 184 elever.

2010.11.03 började det kapitlet som den här krönikan egentligen handlar om. Det var onsdagen på höstlovet och vi satt (precis som de flesta lärare i Sverige) i möten. Just den här dagen hade till syfte att följa upp datorsatsningen för att se vad som borde ändras innan samma investering görs på fler skolor. Svaret blev att det var för tidigt för att svara på. “Vi vet ju inte ens om det här är något som förbättrar elevernas lärande!” var det någon som sa.

Och det var starten på något riktigt intressant.

Från det där mötet tog vi med oss en insikt: “Vi behöver hjälp!”. Vi behöver någon som systematiskt kan gå igenom vad det är som händer i huvudet på våra elever när de får en egen jobbdator. (Vygotskij skulle prata om förändringar i hur lärandet medieras.) Det borde vara någon med rötter i läraryrket. Någon som är riktigt, riktigt bra på lärande med IKT-koppling (typ digital skrivutveckling). Och det MÅSTE vara någon som har både tid och tålamod att göra det noga. Annars kan vi inte sprida det till kollegor på andra skolor.

Efter att vi suttit en stund och funderat över vår fantasiperson kom vi på vem vi letar efter: en forskare! En forskare med lärarbakgrund och fokus på just digitalt lärande. Och där står vi nu. På jakt efter en forskare.

De insikter som vi kan bidra med är nära knutna till ett litet antal elever som utmärker sig så tydligt att de sticker ut i kaoset som vi kallar pedagogisk verksamhet:

– Det är tolvåringen som under höstens valtema gick hem och startade en egen valblogg för att bättre marknadsföra sitt parti (Naturdemokraterna).

– Det är elvaåringen som i fem och ett halvt år dragit djupa suckar i skolbänken men som nu är först in på varje lektion och som bara längtar efter att få räkna matte.

– Det är åttaåringen som bloggat sen han var sex år gammal och som nu mejlar sina klasskamrater och erbjuder “grattis tekniksuport. Det är bara att ringa eller mejla!”

– Det är sjuåringen som går runt med en USB-sticka med Notebook 10 färdiginstallerat. (“För att ha något att göra när hon får tråkigt.”)

Vad som skulle vara en bra forskningsfråga vet jag inte. Men skolutvecklingsfrågan är solklar: Hur gör vi för att skapa förutsättningar för alla våra elever att utveckla de digitala kompetenser som vi redan idag kan se hos ett par elever med rätt förutsättningar (lust att data på fritiden, föräldrar som tycker att datorkunskap är viktigt, etc)? Och hur utnyttjar vi dem för att utveckla elevernas vanliga lärande?