Sent fredag eftermiddag och jag har just avslutat fyra utvecklingssamtal på raken. (Vem som kom på det upplägget kan vi lägga åt sidan för nu.) Detta är också kronan på verket som är en månad i rad utan en enda ledig dag. Det är priset man får betala för att dels arbeta heltid i en bransch där ingen någonsin lyckas med sitt jobb och samtidigt lyckas begränsa sig till att bara jobba heltid och dels vara kroniskt engagerad. Den senaste månaden har tagit mig till styrelseinternat med Lärarstiftelsen, helgläger med CISVs allra yngsta världsmedborgare (25 deltagare varav ty hälften gjorde sitt livs första läger!), helgarbete i Lärarstiftelsens monter på Bokmässan och allt de professionella samtal som kommer med det, helgläger med de lite äldre CISV-kidsen som vid det här laget blivit en superskön grupp där alla känner alla och bjuder in varandra, ett antal olika styrelsemöten, handledningar med projektgrupper både i Sverige och utomlands och ett antal andra projekt som inte går att beskriva i ord riktigt än. Med andra ord har andra halvan av september och första halvan av oktober passerat lika fort som välplanerat. Om det inte varit läge för minutscheman precis hela tiden så har nog varje vaken timma i alla fall haft sitt mål och syfte.
Och nu är jag i mål, framme vid ett par obokade dagar som ska fyllas av socialt umgänge, nysläppta TV-spel, skrotande hemma och kanske att jag tar tag i någon av de många böckerna jag fick med mig hem från Bokmässan.
Först på listan står en fredagskväll med kollegorna som jag bildat rollspelsklubb med. Eftersom jag är dum nog att boka samtal på fredagseftermiddagar så vet jag att jag blir sist att ansluta. Kanske är det därför som jag gör något jag aldrig annars gör och bokar en apptaxi istället för att åka kommunalt. Sju minuter senare hämtar Mohammed upp mig i sin silvriga Toyota Corolla. Han ser att min upphämtningsplats är en skola och inleder samtalet där. Hade han vetat att jag arbetat 28 dagar i rad och nu varit ledig i exakt 28 sekunder så hade han kanske tänkt annorlunda. Men nu är det så att inte ens taxichaffisar kan läsa tankar. Än. Jag svarar artigt och vi börjar prata om hur läraryrket är. Vi avhandlar allt från villkor till ämneskombinationer till dagens ungdom. Sen berättar han något som ändrar hela samtalet.
Han lär mig att inom Islam är lärare ett nästan heligt yrke. ”Lärare är profeter” berättar han och lär mig som uppenbarligen inte vet tillräckligt mycket om Islam att profeten Mohammed var lärare och att det präglar hur lärare ses än idag i muslimska kulturer. Att det är personer som är viktiga för de hjälper en på vägen i livet. Att ”hitta sin egen väg och att komma fram på rätt sätt”, säger han och viftar med ena handen samtidigt som han slår på sina blinkers. Det väcker fröet till en tanke i mitt huvud. Eller snarare hjälper det en insikt som jag burit på hela veckan att landa.
Tidigare när jag haft så här mycket att göra i en längre period så har jag alltid märkt att det påverkat mitt professionella tålamod. Jag vet att jag behöver gå in i sådana perioder med en färdig grovplan som inte är dör komplicerad för mina undervisningsmuskler kommer liksom hinna tröttna innan jag går i mål. Hela den här veckan har jag egentligen bara gått och längtat efter att gå i mål. Vad jag inte uppmärksammat förut är att det också påverkat min förmåga att hjälpa mina elever på deras väg i livet. Helt ärligt vet jag inte när det var sist som jag ens tänkte på mitt uppdrag på det sättet. Det är lite pinsamt att erkänna men måste fram för att jag ska kunna gå vidare.
3,6 kilometer senare släpper Mohammed av mig hos min kollega och vi säger hejdå. Det är ingen tung känsla som följd av en jobbig insikt utan en upplyftande insikt som fyller mig med motivation och mening. Det är som att all återhämtning jag lagt in i förväntningar på den kommande helgen uppfyllts bara på våra få minuter ihop. Jag är redo att börja måndag och nästa vecka. Möta mina elever och bli den följeslagaren de förtjänar.
Sent fredag eftermiddag och jag har just avslutat fyra utvecklingssamtal på raken. (Vem som kom på det upplägget kan vi lägga åt sidan för nu.) Detta är också kronan på verket som är en månad i rad utan en enda ledig dag. Det är priset man får betala för att dels arbeta heltid i en bransch där ingen någonsin lyckas med sitt jobb och samtidigt lyckas begränsa sig till att bara jobba heltid och dels vara kroniskt engagerad. Den senaste månaden har tagit mig till styrelseinternat med Lärarstiftelsen, helgläger med CISVs allra yngsta världsmedborgare (25 deltagare varav ty hälften gjorde sitt livs första läger!), helgarbete i Lärarstiftelsens monter på Bokmässan och allt de professionella samtal som kommer med det, helgläger med de lite äldre CISV-kidsen som vid det här laget blivit en superskön grupp där alla känner alla och bjuder in varandra, ett antal olika styrelsemöten, handledningar med projektgrupper både i Sverige och utomlands och ett antal andra projekt som inte går att beskriva i ord riktigt än. Med andra ord har andra halvan av september och första halvan av oktober passerat lika fort som välplanerat. Om det inte varit läge för minutscheman precis hela tiden så har nog varje vaken timma i alla fall haft sitt mål och syfte.
Och nu är jag i mål, framme vid ett par obokade dagar som ska fyllas av socialt umgänge, nysläppta TV-spel, skrotande hemma och kanske att jag tar tag i någon av de många böckerna jag fick med mig hem från Bokmässan.
Först på listan står en fredagskväll med kollegorna som jag bildat rollspelsklubb med. Eftersom jag är dum nog att boka samtal på fredagseftermiddagar så vet jag att jag blir sist att ansluta. Kanske är det därför som jag gör något jag aldrig annars gör och bokar en apptaxi istället för att åka kommunalt. Sju minuter senare hämtar Mohammed upp mig i sin silvriga Toyota Corolla. Han ser att min upphämtningsplats är en skola och inleder samtalet där. Hade han vetat att jag arbetat 28 dagar i rad och nu varit ledig i exakt 28 sekunder så hade han kanske tänkt annorlunda. Men nu är det så att inte ens taxichaffisar kan läsa tankar. Än. Jag svarar artigt och vi börjar prata om hur läraryrket är. Vi avhandlar allt från villkor till ämneskombinationer till dagens ungdom. Sen berättar han något som ändrar hela samtalet.
Han lär mig att inom Islam är lärare ett nästan heligt yrke. ”Lärare är profeter” berättar han och lär mig som uppenbarligen inte vet tillräckligt mycket om Islam att profeten Mohammed var lärare och att det präglar hur lärare ses än idag i muslimska kulturer. Att det är personer som är viktiga för de hjälper en på vägen i livet. Att ”hitta sin egen väg och att komma fram på rätt sätt”, säger han och viftar med ena handen samtidigt som han slår på sina blinkers. Det väcker fröet till en tanke i mitt huvud. Eller snarare hjälper det en insikt som jag burit på hela veckan att landa.
Tidigare när jag haft så här mycket att göra i en längre period så har jag alltid märkt att det påverkat mitt professionella tålamod. Jag vet att jag behöver gå in i sådana perioder med en färdig grovplan som inte är dör komplicerad för mina undervisningsmuskler kommer liksom hinna tröttna innan jag går i mål. Hela den här veckan har jag egentligen bara gått och längtat efter att gå i mål. Vad jag inte uppmärksammat förut är att det också påverkat min förmåga att hjälpa mina elever på deras väg i livet. Helt ärligt vet jag inte när det var sist som jag ens tänkte på mitt uppdrag på det sättet. Det är lite pinsamt att erkänna men måste fram för att jag ska kunna gå vidare.
3,6 kilometer senare släpper Mohammed av mig hos min kollega och vi säger hejdå. Det är ingen tung känsla som följd av en jobbig insikt utan en upplyftande insikt som fyller mig med motivation och mening. Det är som att all återhämtning jag lagt in i förväntningar på den kommande helgen uppfyllts bara på våra få minuter ihop. Jag är redo att börja måndag och nästa vecka. Möta mina elever och bli den följeslagaren de förtjänar.