För ett tag sedan spenderade jag ett par timmar i en bil med min då nyanställda rektor. Det blev starten på ett långt och mycket intressant samtal som någon gång norr om Kungälv tangerade hans syn på sitt ledarskap. Han berättade om hur man som skolledare ibland hamnar i situationer där man leder som bäst genom att ta ett steg tillbaka och låta lärarna leda sig själva. “Det låter vettigt”, konstaterade jag. Som ny rektor på en skola med relativt självledande lärare upplevde han sig befinna sig i en sådan situation. Vad vi sa sen minns jag inte, men lagom tills att vi nådde Göteborg var jag en insikt rikare.

Det började med en fråga: Varför ser vi på ledarskap i klassrummet som ett fenomen där jag som lärare leder mina elever, som snällt följer mig dit jag går? En stor del av ledarskapet som präglar skolan ser ut så. Men kanske är det inte där som skolans framgångsrika ledarskap börjar? Kanske är det intressantare att istället utgå ifrån elevernas mellanmänskliga ledarskap av, med och över varandra?

För ett par veckor sedan lät jag några elever undervisa sina klasskamrater om matematiska begrepp (exempelvis betydelsen av likhetstecknet). När de efter en stund kommit över lyckan i att få porträttera en sträng Prussilisukan-kopia av mig så visade det sig bli ett inslag som jag tror fördjupade många elevers lärande. Dels för att det är betydligt mindre pinsamt att be en kompis förklara en gång till när man inte förstår och dels eftersom det blev ett sätt för eleverna att prova sitt eget ledarskap, och därigenom uppleva rollen som jag axlar varje dag. Här vill jag påstå att det finns en ofta outnyttjad potential som man skulle kunna utnyttja betydligt mer när det kommer till att etablera en grund för sitt eget ledarskap i klassrummet.

För respekt (vilket egentligen kan översättas till viljan att låta sig bli ledd?) är någonting som numera måste förtjänas. Det kan man göra på många sätt. Jag vill tro att det i grund och botten handlar om att ständigt visa eleverna att man verkligen tycker om dem. Det är så jag ser på mitt ledarskap. Jag tror att människor är mer benägen att anstränga sig hårdare, lyssna noggrannare och interagera bättre med personer man känner sig uppskattad av. Ett sätt att visa det kan vara att låta eleverna ta stor plats i undervisningen. Därför låter jag så ofta som möjligt eleverna ta rollen av ledare i klassrummet. Det behöver inte vara några gigantiaka projekt. Det kan handla om allt ifrån att låta sina elever undervisa varandra eller som när jag för ett tag sedan lät Datanörden (en nioårig pojke som jag vet bygger hemsidor med Google Sites på sin fritid) få en egen avdelning på klassens site. För hans del resulterade det i att gå från att frågande se på när de äldre eleverna höll klassråd till att nu ansvara för enkätundersökningarna på webben. Han formulerar balanserade frågor, påminner klasskamraterna att svara, redovisar resultat och uppmanar de som röstar på det förlorande alternativet att nästa gång lägga fram fler argument. Allt utan att jag faktiskt behöver lägga mig i. Så stark är kraften av att få eget utrymme att leda. (Och då har jag inte ens börjat på alla läroplansmål som kan rymmas i ett sådant projekt!)

För när kidsen får utrymme att testa egna idéer och utveckla sitt eget ledarskap lär de sig saker som jag aldrig skulle kunna undervisa samtidigt som de också blir mer benägna att låta andra (exempelvis läraren) leda.