Kollegan i klassrummet intill

Kollegan i klassrummet intill mitt är rätt ny i läraryrket. Han gör ett fantastiskt jobb och det märks att han är ny. Det märks på hans sätt att tänka. I klassrummet intill mitt får eleverna lära sig om saker som kärnkraftsomröstningen, hur återvinning är en statlig stimulans och vad Martin Luther King egentligen gjorde. Fast att de är sju eller åtta år gamla. Jag märker på en del kollegor att de är skeptiska. “Så brukar det inte vara” hör jag det muttras i korridorerna. Men samtidigt ser jag på Kollegans elever, när de tränger sig fram i den gemensamma hallen för att komma först in på en ny lektion, att de gillar det. När vi pratar så berättar han hur man som lärare alltid behöver ha ett visst fokus på det man själv är intresserad av. Det är ett sätt att modella för eleverna hur livslångt lärande går till. Och vet ni vad? Hans elever blir intresserade av det han är intresserad av! Kanske beror det på Kollegans förmåga att göra komplexa ämnen lättbegripliga. Kanske är det så att Kollegan har en smittsam entusiasm. Kanske handlar det om att det här är en lärare som tar sina elever på stort allvar, trots sin unga ålder. Så stort allvar att han sätter sina elever över begränsande styrdokument?

Det finns litet eller inget stöd i läroplanens centrala innehåll att undervisa lågstadiebarn om kärnkraft, statsvetenskap eller amerikansk historia. Säkert kan man på den vägen nå många av kunskapskraven för år 3. Men det centrala innehållet, kraven på vad skolans lektioner ska handla om, säger något helt annat. Fast att skolan är målstyrd så är den här också styrd i vilka undervisningsmetoder som får förekomma. Därför begränsas min kollega från att helt och hållet ägna sin och elevernas gemensamma tid åt sådant som intresserar dem. Kanske är det bra. Det är fullt möjligt att de här ungarna hade växt upp helt hopplösa inom viktiga kunskapsområden såsom matematik eller kemi eftersom de helt enkelt inte är lika intresserade av dem. Visst finns det ett uppenbart argument för att man ibland blir intresserad först efter det att man ägnat tid åt någonting. Allt det där är säkert sant, men samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras över att någon kan komma rätt ut i läraryrket med en sådan naturlig fallenhet för att leda lärande. Det skvallrar om en mystisk x faktor.

Jag jämför med en vän som nyligen blivit färdig läkare. Där är det inte alls på samma sätt att vara nyutbildad. Man får inte alls samma professionella förtroende. Samtidigt är det ett yrke som i stort går ut på att om ett visst problem uppstår så är rätt lösning att sätta in en viss behandling för att uppnå önskat resultat. Det är inte ett särskilt avancerat problem. Inte om man jämför med utmaningen att förbereda någon för att om 15 år vara en välfungerande och komplett människa. Där finns också en okänd faktor i den algebraiska funktion som är skolan. Det finns ingen given metod som alltid fungerar. Kanske är det därför som vissa lärare har den där naturliga fallenheten att tänka annorlunda? Om det är något vi borde beforska så är det detta! Någonstans ligger lösningen på skolans utmaningar i huvudet på min ännu nytänkande kollega.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *