Va!? Är det verkligen sant!?

Va!? Är det verkligen sant? Barnet bredvid mig fnittrar till och torkar sina tårar. Efter en dryg timma av gråt och hemlängtan är det ett välkommet avbrott. Vi har rest halvvägs runt jorden tillsammans och befinner oss på en lägergård på den brasilianska landsbygden. Jag märker att Resekamraten inte riktigt tror på mig. Jag förklarar att det är sant; förr var barn alltid med sina föräldrar. Man gick inte till någon skola utan man hjälpte till hemma eller på deras jobb. Och sen när de inte längre orkade jobba själva fick barnen ta över. Det tar tid innan hen tror på mig. Tanken är så banal för ett barn av idag att Resekamraten bara måste skratta.

Vi är på ett internationellt fredsläger skapat för att barn ska lära känna barn från andra länder. Det är tusentals mil ifrån min professionella lärarvardag. Ändå är det minnena från den kvällen som kommer tillbaka när jag några veckor senare är tillbaka på jobbet. Med huvudet i ett nytt läsår råkar jag på kort tid ut för tre av varandra oberoende samtal som för tankarna tillbaka.

Först är det ett samtal om lögndetektorer med Journalistbarnet vars föräldrar är starkt sammhällsengagerade. Jag har sedan länge sett hur föräldrarnas engagemang för världen har smittat av sig till nästa generation. Därför fastnar jag för hur Journalistbarnet blandar ihop det under vårt samtal. “Ja, men alltså, hur funkar en sån där lögndiktator egentligen?” Först ser jag bara det komiska i felsägningen. Sedan imponeras jag av tanken på en nioåring som har ‘diktator’ i sin vardagsvokabulär.

Lite senare äter jag lunch med Miljöbarnet vars föräldrar har både chefsjobb och doktorstitlar inom miljövetenskap. Det är ett samtal om ekologisk mat. Än en gång lyser barnets, och i förlängningen föräldrarnas, specialiserade ordförråd igenom. Det är ‘bekämpningsmedel’ och ‘regleringar’ och ‘genmodifierat’ som vi diskuterar och jag märker att det inte finns några som helst hinder för den här tioåringen att hänga med.

Senare på dagen har jag precis avslutat sista lektionen. Kvar dröjer sig Idrottsbarnet vars hela familj delar en passion för en och samma bollsport. Vi pratar om ett matchresultat som hen är uppslukad i och som jag i förbifarten har läst om på nätet. Jag lyssnar mest, och för tredje gången samma dag stöter jag på ett ordförråd som förtrollar mig.

Om människan är summan av sina tankar så är barns språk summan av deras kulturupplevelser, oavsett vilken kultur det är. Då spelar föräldrarna en superstark roll! Tänk vad lätt det är att sprida sin entusiasm! Samtidigt finns det en fara i det. Barn skapar sin framtid utifrån högst personliga intressen och drömmar´men ändå verkar språket, något vi använder för att förverkliga drömmar och fördjupa intressen,  precis lika beroende av våra föräldrar som det alltid har varit. Det är inget vi kan ändra på. Men det sätter fingret på varför skolan behöver ge alla elever ett rikt fackspråk där diktatorer, bekämpningsmedel och helkontringar är vardagsord för alla.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *