Du är min syster och kommer alltid vara det!

Du är min syster och kommer alltid att vara det! Jag blir faktiskt jätte ledsen när ni hela tiden glömmer bort mig! Men ni förstår ju inte hur sårad jag blir! Om ni inte vill vara med mig, så säg det då! Jag blir så trött på att gå runt och lotsas vara trög fattad! Jag är inte så trög som ni tror! Bara säg det rakt ut! Bara såhär: Hej, Vi tycker du är jätte jobbig, och det är därför vi säger att vi glömmer dig. Vi kanske glömmer dig ibland, men oftast så går vi ifrån dig med flit. Jag känner mig HELT värdelös när ni håller på så!”

 

Orden biter sig fast hos mig. Antagligen eftersom det är en av mina elever, elva år gammal, som talar. Det här är en elev som inte tar särskilt mycket plats i klassrummet och som ALDRIG sagt ifrån förr. Därför kommer jag på mig själv med att stanna upp för att på avstånd lyssna in reaktionerna. Jag är säker på att alla lärare någon gång funnit sig själva i den här situationen. Efter åratal av olika vuxna runt omkring som uppmuntrat henne att stå på sig och inte låta sig köras med är hon äntligen där. Dagen D har kommit.

 

Det märks tydligt att det här är ett tal som är menat för barn. De vet inte om att jag hör och därför håller jag mig på behörigt avstånd. Men när allting har lagt sig och konfrontationen är över kan jag inte låta bli. Jag söker upp henne för att berömma hennes mod och klokhet. Det blir ett peppande samtal precis när hon behöver någon att prata med. Eftersom vi har gott om tid och lätt att hitta bra platser för ostörda samtal känner jag inget behov av att bryta upp för att rusa vidare till annat eller andra. Tvärtom blir det ett av de bästa samtalen på väldigt länge. Fyrtiofem minuter om allt från kompisar, till framtid, till ensamhet, till ungdom och tillbaka till kompisar. Flera gånger under vårt prat slås jag av en vördnad över förmånen att få vara hennes bollplank. Att hon har valt just mig att anförtro sig åt. När vi skiljs åt är det med en känsla av ett väl utfört arbete.

 

Låter det här som en osannolik historia som inte skulle kunna rymmas inom en lärares arbetsdag? Antagligen är det så, i alla fall om vi ser på “arbetsdagen” som den tid jag spenderar i skolans fysiska lokaler. Jag kan bara tala för mig själv när jag säger att det här aldrig hade kunnat hända mig i skolbyggnaden där jag jobbar. Aldrig på tusen år. För att hinna med allt som ska göras planerar jag varje minut mellan 7.15 och 17.00, varje dag. Jag tror dessutom inte att särskilt många unga människor skulle våga öppna sig på det sättet, ansikte mot ansikte.

Den här berättelsen inträffade 23.30 en söndagskväll i somras. På facebook. Det kan verka konstigt men det är precis just därför som den är möjlig. Samtal är i grunden kontextberoende, och det är viktigt att vi som lärare förstår detta eftersom en stor del av våra jobb bygger på just samtal. Med vissa människor pratar vi om allt medan andra människor kan verka helt omöjliga att prata med över huvud taget. I vissa sammanhang kan man ta upp ämnen som man annars inte kan komma in på. Det är kanske den absolut främsta anledningen till att jag valt att ägna en del av min förtroendetid åt att sköta ett lärarkonto på facebook. Där har jag tid och möjlighet att vara den lyssnande och inkännande mentor som min arbetsbeskrivning förutsätter att jag är. Dessutom märker jag att mina elever är annorlunda på nätet än i klassrummet. Man brukar prata om datorskärmen som ett filter för kommunikation som gör att man får tänka efter extra noga för att inte bli missförstådd i mejl. På samma sätt tror jag man kan använda detta filter för att bli kvitt sociala roller som inte alltid är fördelaktiga. I klassrummet är jag lärare och barnen är elever, för så ska det vara. Det är ingen dålig sak. Men ibland blir samtalet bättre om vi tar andra roller. Då finns det en poäng med att ta det på nätet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *