“Vi hinner! Jag lovar!”

Vid det gamla, rostiga garaget i slänten upp från tågstationen lägger eleven sin hand på min axel och säger att det inte behöver vara så svårt egentligen.

-Vi hinner, jag lovar.
Först tror jag inte på honom. Jag är fast i mitt egna perspektiv. Förmiddagsrasten är på väg att börja och jag skulle behöva den tiden för att förbereda material till nästa lektion; en enkel introduktion till kordinatsystem. En stund senare förstår jag att min elev har rätt. Som alltid.

 

Vi tar det från början. Varje dag har vi schemalagd fysisk aktivitet. Antingen idrott eller en promenad i närområdet. Alla elever hittar i närområdet vilket gör att de går i sin egen takt. Oftast är det ett värdefullt tillfälle för samtal med en eller ett par elever, men på senare tid har ett problem uppstått. Några elever fastnar på vägen och blir sena till nästa lektion. Det är nästan alltid samma elever och jag vet att de är ett kompisgäng. Jag bestämmer mig för att nästa promenad gå med just dem.

 

Det visar sig att en av eleverna på fritiden har provat geocaching, digitala skattjakter, och efter det introducerat fenomenet för sina vänner. Allihop har de skaffat den tillhörande mobilappen som pekar ut närmaste skatt. Längs med promenadens sträckning finns ett antal närliggande skatter. Det är där de fastnar på vägen. Jag låter dem hållas en stund men blir otålig när den avsatta tiden för promenad börjar ta slut. Vi har ändå 500 meter kvar till skolan och jag behöver verkligen använda rasten för att förbereda nästa lektion. Om kordinatsystem.

-Chop chop! Nu får letandet vara slut för idag. Tillbaka till skolan för rast! ropar jag.

-Kan vi inte få ha rasten här? frågar någon i en buske.

-Nä, det passar inte nu. Jag behöver förbereda nästa lektion och ni borde inte vara kvar här.

-Vi hinner, jag lovar. svarar eleven i busken.

Jag har rätt här, både vad gäller det praktiska (eleverna har bevisligen haft svårt att slita sig från skattletandet förut) och vad gäller riskanalysen (eleverna letar i en skogsdunge intill en starkt strömmande å). Ändå skaver det i lärarhjärtat. Varför skulle jag avbryta en aktivitet som bevisligen är engagerande och lärorik? Där och då vinner min inre praktiker. Jag ser till att eleverna överger sitt letande för idag och återvänder till skolan. Lektionen efteråt, som egentligen bara är ett formellt skolperspektiv på exakt samma aktivitet som eleverna själva hittat på, blir rätt bra. Jag förklarar så eleverna förstår. Det tar inte mer än ett par minuter innan eleven som introducerat Geocaching ser kopplingen mellan min teori och deras praktik. Han blir överlycklig men vi märker båda att resten av gruppen inte hänger med. Jag låter eleven förklara sina tankar för kamraterna och en efter en ser de samma koppling. Tillsammans kommer vi överens om att någon matematiklektion de kommande veckorna borde användas till att praktiskt testa kunskaperna om kordinatsystem. Eleverna jublar och jag inser att det här är på väg att bli en av mina bästa matematiklektioner den här terminen.

 

Senare tänker jag att en del saker blir bättre när det inte kommer från en lärares vuxna utifrånperspektiv. Till viss del är skolans digitalisering en av dem.  Det är en process som vi alla är mitt i. Vissa har kommit längre medan andra är i startgroparna. Då och då gör vi framsteg. Inte sällan är det resultatet av ett arbetslag av lärare som vågar testa, som vet vad som är viktigt och som kan se konkretiseringar av läroplanens drömvärld i en mängd olika situationer. Med det sagt så är framgångsrik undervisning ibland också ett resultat av att vi vågar se potentiellt lärande i situationer som eleverna sätter oss i. På det sättet blir eleverna ovärderliga för vår utveckling mot en digitaliserad skola.

 

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *