Hur du vinner i slutet

“Mitt jobb är att se till att ni har det bra. Bra i skolan, bra på rasterna och bra i hela livet faktiskt. Det är viktiga saker för att man ska kunna leva och växa upp lycklig. Hörni, vad tänker ni behövs för att man ska må bra i livet?” Det är min nya kollega som presenterar sig för mina elever. Ett par minuter senare går hon sin väg igen och min lektion försätter, men inte någon gång under resten av dagen blir eleverna lika engagerade som när kollegan frågar dem om det viktiga i livet. Det är rätt logiskt. När det kommer in någon ny som ser eleverna på allvar så blir det naturligtvis engagerande samtal.

Till saken hör att min besökande kollega är vår nya kurator och det här är sättet hon beskriver sitt yrke. Det är en riktigt bra förklaring eftersom det visar för mina unga elever varför hon behövs på skolan. Runt omkring ett klassrum, en lärare och en klass finns det en lång rad med vuxna som ibland märks för alla och som ibland inte alls märks. Rektorn är en sån figur som eleverna vet om men kanske aldrig träffat. Skolsköterskan är någon mer bekant. Men resten? Psykologen, kuratorn, talpedagogen och övriga expertiser inom ramen för elevhälsan? Om de blir mystiska institutioner som inte syns innan de behövs så uppstår en risk att den hjälpen elever ibland behöver för att må bra i livet inte kan ges. Det finns alltid föräldrar som vuxit upp i en gammaldags skola och som bär med sig en gammaldags syn på den hjälp som kuratorer, psykologer och övriga i elevhälsan kan ge. Deras barn riskerar att ärva samma skeva missuppfattningar om inte experterna humaniseras. För elevernas skull behöver fler vuxna i närheten av klassrummet ta sin plats och träna på att förklara den för eleverna de möter.

För ett tag sedan träffade jag en bekant som har ett förflutet inom elitidrott. Vi har inte setts på ett par år så naturligtvis började samtalet i gamla minnen och allt som hänt sedan sist. Strax därefter kom vi av någon anledning in på staben runt ett landslag i termer av läkare och alla möjliga andra. Allihop finns där för att skapa maximala förutsättningar för framgång och prestation. Oavsett om det handlar om ett par avgörande minuter eller under flera veckors tid så gäller det att atleten kan prestera efter sin yttersta förmåga. Nu jobbar inte vi med atleter och det finns förklaringar till att vårt uppdrag inte är som deras. Bland annat så tror jag att den uppsjö av tid en elev gör i skolan (totalt närmare 10 000 timmar innan studenten) kan lura en utomstående att se på en given skoldag som i sammanhanget oviktig. Det som inte hinns med en tisdag i augusti kan med all sannolikhet hinnas med senare i veckan. Så kanske det är, men samtidig kan vi inte blunda för att skollagen är glasklar i varje elevs ovillkorliga rätt att nå sin fulla potential. På det sättet är våra elever rätt lika elitidrottarna vi ser och ser upp till. Tänk er då ett landslag som skulle avstå från naprapat, fysiolog och kostrådgivare för att ha råd att anställa fler tränare. Antagligen är det ingen framgångsrik strategi om det är guld som är i sikte. På samma sätt är det ingen av oss som vill ha en skola där måluppfyllelsen går upp i samma takt som elevernas självupplevda trivsel och trygghet går ner. Det är helt enkelt inte värt det om man vill vinna i slutet.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *